«Vad sa ni nu? Va? Trodde ni inte att vi skulle kunna spela så här? Eller?»
Det var som att premiären var ett enda långfinger till kritikerna från José Mourinho och hans nybygge. 4-0 var till och med lite i underkant och det var länge sedan konkurrensen om bäste Unitedspelare var så hård i en match.
Och det var också länge sen vi fick en så fullkomlig överkörning, både spel- och målmässigt, på Old Trafford från ett flygande, flytande och flyfotat hemmalag.
Det var en styrkedemonstration som hette duga och jag njöt i fulla drag tillsammans med er av att se det United vi vill se och har längtat så länge efter. Vi har bara sett brottstycken av det tidigare, men nu var det nästan 90 minuters kross. Matchen går lätt in på topp 3 av de jag sett under post-Fergie-eran.
Annonse
Gåshuden och United är tillbaka.
En kombination av njutningar livet har att erbjuda som är svårslagen.
LUKAKU: Scoret to mål i Premier League-debuten.
Magiskt:
Romelu Lukaku så klart. Känslan att som flerhundramiljonerköpts striker få göra mål i debuten, på hemmaplan – dessutom fler än en gång – måste vara den ultimata. Även i spelet i övrigt skötte sig belgaren förträffligt.
Jag trodde i slutet av förra säsongen att Paul Pogba skulle kunna bli Årets spelare den här säsongen. Ingenting jag såg i dag får mig att ändra uppfattning om fransmannen. Han lattjade, framförallt i första halvlek, med gästerna som om det var en pojklagsmatch och han fick äntligen krydda sin charmanta insats med ett mål. En jätte på så många sätt och konkurrenterna darrar garanterat på manschetten av att ha sett den här insatsen. Given i alla startelvor som finns i den här delen av universum.
Marcus Rashford. Till slut hade han så gott självförtroende att han försökte göra en Berbatov. Tonåringen gjorde nästan allt rätt och Pablo Zabaletas skägg växte sig allt gråare ju längre matchen led. Inblandad i båda målen och med ett magnifikt skott som var väl värt att leta sig in via stolpen.
Nemanja Matic. Skulle vi döma av de insatser vi sett serben göra hittills i United är han en av de bästa affärer klubben gjort på många år. Han har inte bara en lysande defensiv mittfältares kvalitéer, han är fin i offensiven också. Som vid den tekniska uppvisningen med tvåfotare som han bjöd på. Och lika kompromisslös som Eric bakom honom.
Frisparksmål! Så enkelt det kan vara. Inlägg, nick, mål. Älskar det lika mycket varje gång.
Offensiven! Schwoop, schwopp, boom-boom! Här var det inga sidledspassningar till döddagar eller 87 inlägg eller alla på rätt sida hela tiden – nej, här satsades det friskt så fort laget vann bollen.
RASHFORD: Briljerte mot West Ham i første serierunde.
Hög Unitedstandard:
Mittbacksduon Jones/Bailly sattes inte under hårt tryck, men de skötte sig lugnt och exemplariskt. Jones slog till och med mängder med passningar till rätt adress medan Bailly var sitt sedvanligt kompromisslösa jag. Och nicken sittande i slutsekunderna av första halvlek kändes som bara han skulle klara av.
Omställningsspelet. Med tanke på att West Ham låg så lågt större delen av matchen, var det inte ofta tillfälle gavs, men när det gjorde det var det
Och så kommer Anthony Martial in och gör 1+1 av bara farten. Som i gamla goda tider när Ole Gunnar kunde smälla in fyra som inhoppare utan att det betyder mer än att förnedra motståndarna ytterligare.
I första halvlek var Henrikh Mkhitaryan egentligen den ende hemmaspelare som inte imponerade rejält. Cue andra halvlek och armeniern gör dels en Fifalöpning som var nära att överlista Joe Hart och lägger till två assists. Wow.
JUBEL: United-fans mot West Ham.
Avslutningsvis:
Chicharito var tillbaka på Old Trafford i fel tröja. Mexikanen gjorde inget större väsen av sig förutom att vara fenomenalt skicklig på att agera knockad vid minsta beröring.
Martial, Herrera, Carrick & co. måste ha sett det här och undrat vad som krävs för en startplats.
Detsamma lär gälla för Victor Lindelöf som inte ens fick sitta på bänken.
Jag kan inte VÄNTA på nästa match. Herregud vad jag längtar.
