We always do things the hard way» sa Alex Ferguson en gång. Att hamna i ett tidigt 0-1 borta mot ett free-flowing Tottenham i kväll var ytterligare ett exempel på detta.
Och när den svåra vägen innebär en stundande cupfinal efter att pulsen legat på 180 är det bara att njuta av att det faktiskt är så.
Vår buckla ska tillbaka efter den tillfälliga utlåningen.
Så är det bara.
Annonse
Gigantiskt:
Den lille, arge, energiske, skicklige och åh, så finurlige chilenaren som Arséne Wenger gav oss som avskedsgåva stod för exakt en sån match som han ska stå för när det gäller en plats i FA-cupfinalen. Hur många gånger blev han nedsparkad? Hur många mål var han inblandad i? Hur liten och stor är han samtidigt? Fantastiskt.
Åh, så viktigt:
Försvarsspelet i samband med Spurs 1-0 var inte lika patetiskt som när samma lag gjorde mål efter typ tre hundradelar tidigare under säsongen, men inte långt därifrån. Därför känns det extra viktigt att konstatera att Spurs bortsett från Diers överraskande stolpträff egentligen inte hade några rejäla lägen eller chanser att överlista De Gea.
Ander Herrera spelade till sig den här välförtjänta starten med en sen rusch i form. Och ack så viktig han var i dag i sitt «jobbiga» spel, med irriterade motståndare och hämta-bollen-i-egen-kasse-målvakter som följd. Spanjoren har ett stort Unitedhjärta och när han kan backa upp det med insatser som dessa är han ovärderlig för klubben.
Romelu Lukakus förstatouch får ibland mycket kritik, men såg ni vad den betydde för Herreras matchavgörande 2-1? Just det.
Paul Pogba fick (orättvis) kritik för Spurs ledningsmål (var fanns Young? Ska verkligen han ta löpningen med Eriksen där?), men all eventuell skit han skulle fått för det skakades av i samma veva som han helt och hållet sänkte den vanligtvis ostoppbare Dembele genom att helt sonika ta bollen av honom och pinpoint-pricka planens minste spelares panna.
Unitedklass:
Att trots allt nå finalen. Det var inte alls självklart, med tanke på både motstånd och spelplats. Men United har, även det trots allt som hänt post-Fergie, någon slags inneboende tur/tro/kunskap vad det innebär att år efter år åtminstone hämta hem finalplatser/titlar. Mourinhos cynism och pragmatism – som att spela på motståndarnas misstag – leder någonvart ändå. Och en sån här afton kan man leva med det. Speciellt när det inte bara handlar om defensiven utan även om omställningar (som Rashfords i slutet) som kan leda till spikar i kistor.
Sist:
Det här var, om jag räknat rätt, Antonio Valencias nionde gula kort för säsongen. Paul Scholes och Roy Keane måste skrocka av uppskattning. Det måste ha varit några år sen en Unitedspelare kunde skryta om den siffran. Eller?
Vertonghens knuff i ryggen på Lingard i andra halvlek är frispark 11 gånger av 10 utanför straffområdet. Således alltså straff 1 gång av 10. Så ser fotbollen ut. Tyvärr – för skulle domarna börja blåsa för det (istället för att vid hörnor och frisparkar stå och förklara reglerna för anfallare och försvarare som sliter i varandra) skulle det försvinna på några veckor.
Däremot var det gula kortet på Marcus Rashford synnerligen besynnerlig och oväntat. Hade inte Mackan hoppat när Wanyama kommit glidande hade kenyanen fått gult i stället.
Fick allas vår stålfysiske kapten alltså kramp i slutet?! Apropå oväntade händelser.
Southampton eller Chelsea i finalen spelar ingen som helst roll. Jag är helt övertygad om att vi vinner oavsett motstånd. Såna här finaler förlorare inte cynikern och pragmatikern.
