Han kan liksom inte förlora, Ole Gunnar. Inte ens när hans United kommer i gungning på hemmaplan mot Brighton.
Segertåget fortsätter och det är bara att njuta så länge det varar. För njuter, det gör vi.
Det gör säkert Solskjaer också.
Han är säkert i sjunde himlen, även om han aldrig skulle erkänna det själv.
Annonse
Magnifikt:
Marcus Rashfords utvecklingskurva sen norrmannens intåg har varit spektakulär. Den unge britten har ju alltid haft det här spelet och de här avsluten i sig, men det är först nu som han konsekvent får utdelning på sin potential. Det avgörande målet mot Brighton var så självklart på något sätt.
Paul Pogbas renässans är lika välkommen, den.
Plus:
Ander Herreras glöd passar ju perfekt i ett sånt här läge i klubbens historia. Och när han är inne i den form han är så lyckas han också med mycket av det han ska lyckas med: Bryta uppspel, följa med i offensiven – och reta gallfeber på motståndarna.
Vigges resa mot positionen som försvarsgeneral i Manchester Uniteds defensiv fortsätter med oförändrad styrka. Mot Brighton var han åter en klippa defensivt och i offensiven hade han två avslut samt en delikat framspelning till Martial. Solskjær utnyttjar verkligen Lindelöfs potential på ett helt annat sätt än mannen som de facto tog honom till klubben.
Minus:
Effektiviteten var väl inte magisk denna eftermiddag – och den försatte Old Trafford i lite trubbel mot slutet av matchen. Brightons reducering (snygg som den var!) kom verkligen från ingenstans och skapade onödig nerv.
Nemanja Matic var inte dålig nu heller, utan har skärpt sig ett par hack sedan Solskjaers intåg. Men jag håller fortfarande serben som alltför långsam och förstår inte hans förkärlek för att ofta hålla bollen åtminstone en sekvens för länge.
Sist:
I och med att Arsenal levererade mot Chelsea är United otroligt nog bara tre poäng från en Champions League-plats nu. Och även om det bär emot att låtsas om att topp 4 skulle vara någon slags trofé, så är det ju mot den måttstocken vi får se våren an.
Jag uppskattar verkligen att OGS har hittat en förstaelva som han litar på. Nu försvann visserligen Shaw innan avspark, men det är någonting självsäkert med att kunna ställa upp med i stort sett samma manskap varje vecka. Det ger laget trygghet och det ger sannolikt motståndarna lite hicka.
Sju segrar av sju möjliga. Oavsett motstånd så är det bannemej helt osannolikt imponerande gjort. Och vad som än händer framöver med Ole Gunnar och hans framtid i United är det här oförglömliga veckor med honom som manager. Skulle han se till att vinna på Emirates nästa veckoslut också så … nej, vi tar den matchen när den kommer.
