«Jag har ju sett Casemiro i många år, men först nu kan jag uppskatta vilken fenomenal spelare han är»

Av: Mats Svensson

En goalgetter.

Det var i princip det enda United saknade när vi än en gång imponerade mot ett topp 6-lag.

Erik ten Hag fortsätter oförtrutet att bygga vidare på sin skapelse – och det är lätt att svepas med i optimism.

Fantastiskt:

Första 35 minuterna på Stamford Bridge var det ett lag på planen. Precis som mot Spurs dominerade United på samtliga plan: Rörelse, aggression och presspelet var on point och Bruno hittade alla ytor som gick att hitta mellan Chelseas försvar och mittfält.

Chansskapandet och att United till slut börjat skjuta utifrån regelbundet, vilket vi inte sett på många år (kanske inte ens sen Scholes prime).

Lagandan! Och nu pratar jag inte bara om glädjeexplosionen efter kvitteringen, utan på det stora hela (bortsett från en viss portugis). Alltså, jag har ju sett Real och Casemiro i många år, men det är först nu jag verkligen kan uppskatta vilken fenomenal spelare han är. Det jag mest lärt mig att älska är hans one-touch-passningsbrytningar som vänder spelet till Uniteds fördel.

Fortsatt fint att se:

Malacia hade ett par svajiga insatser och fick inte behålla sin plats. Luke Shaw kom in och har varit strålande. Men det viktiga här: Malacia fick alltså inte fortsätta svaja, utan plockades ur laget. Man kan inte spela på gamla meriter i dagens United.

Antony har en otrolig förmåga att kunna vrida kroppen mer än man tror att han kan, för att få iväg sin vänster mot bortre stolpen. Så också mot Chelsea. Brassen hade även första halvlekens bästa läge, tyvärr med fel fot.

Utrymme för förbättringar:

Effektiviteten och ja, jag tänker först och främst på Marcus Rashford. Nu chippade han när han skulle ha gått runt, försökte med kraft men, nej. Det är inte hans tid nu. Samtidigt – som det heter – skapar han ju dessa lägen och även om han säkert är uppe i 25-30 avslut i rad utan att träffa rätt så kommer det snart att lossna. Samtidigt är det ju nästan givet att United behöver agera i januari. Speciellt när Ronaldo är som han är och Martial ständigt hänger i The Phil Jones Rehabilitation Room.

Fortfarande Jadon Sancho, som jag inte kan tänka mig spelar den närmaste tiden. Han är inte bra just nu och hela hans kroppsspråk signalerar detta.

Visst händer sånt “hela tiden” på fasta situationer – och det kan bara sluta om domarna beivrar det konsekvent – men Scott McTominay kan ju inte göra som han gör. Idiotiskt.

Annars:

Potter såg tidigt att hans formation inte skulle fungerar och plockade in Kovacic redan i första halvlek. Erik kontrade med att plocka in Fred tidigt i andra halvlek istället för den än en gång trögspelande Sancho. Det fungerade dock inte med Bruno till vänster så då formerade ten Hag om igen och flyttade ner Rashford där och Bruno upp som falsk nia. Kul för oss icke-proffstränare att se schackspelet.

Raphael Varanes accelerande i skade-cv-tävlingen är inget vi längtat efter, men nu är det som det är. Fransmannen missade 19 matcher sina sista fyra år i Real, men är redan förbi det efter drygt ett år i United. Gårdagens tårfyllda avsked till Stamford Bridge vittnar antagligen om att det inte var någon liten skada heller. Sorgligt.

Christian Eriksen var tillbaka i elvan (lite otippat med tanke på Freds fina match mot Spurs) men fick inte ut det bästa av sig själv.

Efter manglingen på Etihad, där ett överkört United släppte in sex bollar, är ten Hags mannar nu obesegrade sex matcher i rad och har endast släppt in fyra mål på den perioden.

Jag älskar Lisandro Martinez.