Louis van Gaal satte stor press på sina spelare direkt efter Liverpoolförlusten genom att säga att det var en måstematch. Tidigare har han pratat om att spelarna «inte klarar av pressen».
I dag gjorde dom det verkligen.
Och en 18-åring, som tidigare gjort mål i sin Europadebut och Premier League-debut, fick avgöra sitt första Manchesterderby.
Så vackert.
Annonse
Manchester är rött. Som det egentligen alltid är.
Helt underbart:
Att planens ende local lad fick avgöra, och dessutom på det sättet! Planens yngste spelare fick planens äldste att se ut som just detta efter en magnifik manöver. 18-åringen fixade dessutom en moralisk straff och var lika mogen i spelet som han varit oftast sedan han kom in i startelvan. Vilket 2016 grabben fått så här långt. Rysningar!
Att Pellegrini valde att starta Demichelis. Argentinaren var överlägset sämst på planen och var bara ett felbeslut från Oliver från att ha förvandlat en hemsk eftermiddag till en oförglömlig, av så många anledningar som inte var positiva.
Att United spelade som man ska och fick City att se ut som United gjort så ofta; ointresserat, paralyserat och fantasilöst. Samtidigt var gästerna rakare och kom mycket lättare till lägen. Speciellt under en period i första halvlek där Lingard och Mata hittade luckorna bakom Yaya och Fernandinho.
Michael Carrick stod för säsongens bästa insats. Och när han gör det spelar United ofta på det här sättet. Det måste till ett nytt kontrakt för vår favorit-Geordie, för han kan säkert bjuda på en handfull såna här matcher även nästa säsong. Och så är han ju kulturbärare nummer ett i spelarstallet när Rooney saknas.
Manchester United-klass:
Morgan Schneiderlin. Det är ingen slump, det kan inte vara det, att Uniteds spel är säkrare och snabbare när fransmannen får förtroendet framför belgaren med afron. Schneiderlin torkade, dammsög och tvättade på det sätt han är anställd för att göra.
Chris Smalling. Visst, han hade mycket väl kunnat få två gula och blivit en derbymotsvarighet till Vidic mot Liverpool, men han klarade sig och låg tätt på Agüero matchen igenom. Den klurige anfallaren hade egentligen bara en riktigt het chans, trots att han hade bollen väldigt mycket.
Anthony Martial är så bra, så bra. Fortfarande oslipad i en del lägen, men så bra, så bra. Värd varenda euro. Hans soloräd i andra delen av andra halvlek var magnifik.
Fajten efter paus. När Pellegrini slutade vara jultomte och plockade ut Demichelis fick hemmalaget ett större grepp om matchen, men United – som knappt skapade någonting framåt sista halvtimmen – lyckades faktiskt hålla stången rätt skickligt. Det var mest, precis som i första halvlek, som det blå laget lyckades skaka fram. Energin, inställningen och framåtandan var på det röda lagets sida denna eftermiddag. Det är inte utan att man undrar vad det är som gör att bergochdalbanan är så uppenbar som den är. Vinst på Eastlands och på Anfield och så hemmaförluster mot bottenlag … man förstår inte någonting ibland.
Matteo Darmian gjorde också en av sina främsta framträdanden på länge. I princip fram tills han tvingades byta kant.
Det hade gärna undvikits:
Bytena. Jag förstår inte varför han envisas med att göra så oerhört underliga subs. Rojo ut och Valencia in svängde pendeln extra mycket i citys favör, liksom valet att plocka ut Mata och slänga in en defensiv mittfältare i Schweinsteiger. (Darmian ut var inte så konstigt dock, med tanke på italienarens kramper).
… and finally:
Som Van Gaal sa så hade en förlust varit förödande för målet att nå topp 4. Nu är fajten fortfarande vid liv. Och managern lyckas på något sätt förlänga sitt liv som ansvarig för United. Fascinerande.
City var bedrövligt. Oerhört. Man skapade i princip bara halvchanser matchen igenom, trots att det här var klubbens sista lilla chans att hänga med i toppstriden. Häpnadsväckande.
Att Michael Oliver inte blåste straff när Demichelis kapade Rashford var bedrövligt. Ett av de märkligare icke-domslut jag sett på länge i Uniteds matcher.
