Tänk att se United bli fullständigt avklätt av Bournemouth under 45 minuter.
Och sen få njuta av det absolut härligaste som finns i fotbollsvärlden: Ett avgörande mål på stopptid.
Tack för det, Marcus, du var skyldiga oss det – och du levererade!
Annonse
Magnifikt:
Vinstmålet. Som jag skrev ovan – ingenting slår ett segermål på stopptid. Att det var just Rashford (som inte var särskilt självklar i det läget heller) som fick oss att vråla rakt ut av lättnad och lycka var extremt passande med tanke på den unge brittens supermiss tidigare i halvleken.
Ashley Young, 33, went all Ashley Young, 25, och drog en makalös frispark i ribban som var en av de mäktigare jag sett honom slå i Unitedtröjan.
Finemang:
Lika standard som en usel förstahalvlek är, lika standard är det att United rycker upp sig efter pausvilan. Den här gången reste man sig från den absoluta botten, vilket underlättade, men agerandet i andra halvlek var i princip raka motsatsen mot det vi såg inledningsvis med rörlighet, aggressivitet och rappare löpningar och passningsspel.
I och med uppryckningen skapade United plötsligt mängder med chanser, vilket inte hör till vanligheterna. Det var frilägen för Shaw, Rashford och Lingard, det var frispark i ribban av Young, det var Herreraskott som strök stolparna, med mera, med mera.
1-1-målet och Sanchez – dittills lika blek som han så ofta varit – insats i uppbyggnaden av det. Kvitteringen kom verkligen som en blixt från klar himmel. Ingenting tydde på att det skulle komma.
Martials målform är så himla härlig att skåda.
Paul Pogbas andra halvlek var inte magisk, men den var på den nivå vi kan kräva av honom varje vecka. Passande nog var det hans strålande passning som skapade avgörande målet.
Eh:
Freds filmning i första halvlek – galet pinsamt att se. Hans insats överlag var inte direkt pinsam, men den var inte heller någonting som imponerade.
Även om man visste att han inte skulle plocka Matic så är det ändå beklämmande att se serben få spela 90 minuter vecka ut och vecka in när det är så klart att han inte är bra nog. Han joggar runt i sin egen lilla värld utan att riktigt veta vilka han spelar med.
Marcus Rashford ställdes väl ungefär med 5 procent i odds på att träffa Nathan Aké. Givetvis träffade han Nathan Aké. Ruud van Nistelrooy skakade nog ett par extra gånger på huvudet när han såg det avslutet.
Första halvlek. Igen. Än en gång måste man ställa sig frågan hur matchplanen ser ut innan avspark. Vad är tanken? Förvirringen ser ut att vara lika stor hos spelarna som den är hos oss som tittar på.
