Jag tippade Manchester United som femma inför säsongen. Efter en överraskande (resultatmässigt) positiv höst gungade jag lite och började faktiskt tro att det kunde bli en eller till och med ett par placeringar högre när maj nalkades.
Det blev det inte.
Och i epilogen mot Bournemouth fick vi se både det aptrista och det begåvade United.
Annonse
Det var Jekyll och Hyde i full flow.
Från fruktansvärd tristess till lite wow-känsla vid målen.
Förhoppningsvis var sista gången vi såg Louis van Gaal leda ut ett Manchester United-lag på Old Trafford.
• United förlorade som bekant en ligatitel häromsistens på grund av målskillnad. I kväll var man tvunget att vinna med 19-0 för att passera samma lag som då snuvade oss på mästerskapet. Min näsa skulle växa ett par tusen mil om jag påstod att United ens var nära att komma halvvägs till de siffrorna. • Och det pinsamma är ju att det sannolikt inte hade sett särskilt mycket annorlunda ut den första delen av matchen om det räckt att vinna med 3-0. Alla sprang väl runt och tänkte på att inte skada sig inför cupfinalen i stället och det var mest mys och hejsan-hoppsan och lite passningar hit och dit då och då fram tills 1-0 kom. • I 32:a minuten la kapten Rooney en frispark som nästan nådde Michael Carrick. Den studsade i stället in i famnen på Federici och plötsligt hade faktiskt United noterat ett avslut på mål för första gången denna afton. Om man nu vill vara så generös. Trots 99 procents bollinnehav.
