Magi med gåshud och tårar

Jag skrev efter Midtjylland att han kunde ha pensionerat sig där och då och ändå för alltid varit ihågkommen av Unitedfansen.

I dag är jag innerligt tacksam över att Marcus Rashford valde att låta karriären fortsätta några dagar till.

För ytterligare två mästerverk senare är han snart odödligförklarad i den röda delen av Manchester. Och det här är en grabb som knappt spelat ens U21-fotboll!

Det var en helt underbar fotbollsmatch vi bjöds på. Den innehöll allt det Manchester United vi är stolta över står för: framåtanda, tonåringar, drömdebuter, publiktryck och klasspel både framåt och bakåt.

I kväll gjorde Drömmarnas Teater skäl för namnet igen och i morgon kan vi med stolta, utskjutna bröst möta vänner och kollegor igen.

Gåshud blandat med tårar:

• Marcus Rashfords A-lagsdebut i torsdags i all är – det här toppade förstås Midtjylland med hästlängder. Vid 1-0 var gåshuden över hela kroppen och när 2-0 kom fällde jag några tårar. Vid 3-1 såg man vilken respekt Arsenalförsvaret hade för honom när de backade och backade och lät Rashford servera Herrera. Fyra mål på två matcher – och samtliga med förstatouchen. Medan man kanske trodde att Memphis hade en chans att upprepa kanoninsatsen var väl gemene man mer tveksam till om Rashford kunde göra det. I stället var det tonåringen som stal rubrikerna igen. Sanslöst. Sjukt. Galet.

Hög, och i vissa fall oväntad, Manchester United-standard:

• Anfallsspelet. United gick till attack som om de dels inte hade något att förlora och dels inte hade några Louis van Gaal-anteckningar inprogrammerade i skallarna. Kanske beroende på att det fanns en del nya spelare som inte indoktrinerats än? Eller så hade managern gett dem förtroende att improvisera igen.
• Herrera-Mata-samarbetet blixtrade till i samband med 2-0-målet. Knappt jag mindes hur bra dom brukade hitta varandra en gång i tiden.
• Juan Mata. Efter en horribel insats i Danmark har han hackat igång igen. I dag var han den gamle #10 igen och låg bakom mycket i hemmalagets ofta frejdiga offensiv. Som vid omställningen som gav 3-1.
• Guillermo Varela hade en jobbig start på matchen med Monreals friläge och en tidig varning. Men sen såg han ut som en Unitedspelare större delen av matchen. Egentligen var ju passningen från Mata, strax innan 2-0, alldeles för lång, men uruguayanen fixade på nåt sätt ned den till Lingard.

• Kontringsfotbollen vid 3-1! Äntligen! En forward i djupled som får bollen och utmanar ställer ofta till med oreda.
• Arsenal lyckades aldrig skapa någon riktig anstormning efter 3-2-målet. Det kändes som att Van Gaal kunde ha börjat beta av U16-spelare i sina byten och ändå lyckas stå emot. Antagligen det holländaren var mest nöjd med.
• Timothy Fosu-Mensah – född 1998! – kastades in som vänsterback och bara ägde. Han hade ett misstag – en passning hemåt – i slutet av matchen, men var i övrigt i stort sett felfri. Det var en sådan eftermiddag.

Missar och misstag:

• Morgan Schneiderlins agerande vid 2-1-reduceringen var inte högkvalitativt. Klassisk bolltittning.
• Inte heller vid 3-2 var det annars solida – och allt annat än samspelet – försvaret någon höjdare. Det var många som agerade statister när Özil tog vara på returen från De Gea.

Noterbart:

• Timothy Fosu-Mensah blev den femte Unitedyngligen att göra sin debut den senaste månaden. Han är nu också den yngste någonsin att spela för klubben då han är den första 98:an att finnas på planen.
• Craig Pawson kom fel in i matchen från start och behöll imponerande konsekvent nivån med felbeslut staplade på varandra. En tveksam 4:a i betyg om Pawson förärats en plats på morgondagens spillerbørs.
• Decibelnivån på Old Trafford när Louis van Gaal för första gången (?) under sin tid som Unitedmanager gick all in mot fjärdedomaren var nästan i klass med vid målen. När han sedan illustrerade hur Arsenalspelarna filmade blandades jublen med skrattsalvor världen över. Varför har han väntat så länge med detta, Louis?
• När jag såg startelvorna och bänkarna var jag beredd att ta en poäng på förhand. Så om vi ska vara mäkta stolta över insatsen så måste Arsenal och dess fans undra vad som egentligen krävs för att man ska vinna ligan igen.
• Mitt i all stolthet och yra får vi inte glömma bort hur svårt det trots trepoängaren blir att nå topp fyra. Vinner City sin hängmatch är det sex poäng upp med bara elva omgångar kvar.