Det var vel det?

Nu var det väl ändå ingen som trodde på serieseger i vår, men för er som fortfarande gjorde det i dag: Det är över.

Vi kan så klart glömma någon serieseger och får väl återigen sikta på att försöka fajtas om en fjärdeplats, någonstans. Om ens det.

Och det går inte att «skylla» på otur längre. Det är ingenting annat än oskicklighet att vara så överlägsen i fyra matcher i rad och ändå misslyckas att vinna.

Därmed inte sagt att allt är värdelöst, även om det känns så nu. Men det är värdelöst att stå med fyra av tolv poäng med de matchbilderna. Fullständigt.

Samtidigt är det ju roligare, på något perverst sätt, att se United bomma chans efter chans än att se ett lag som aldrig skapar någonting.

Ändå har klubben aldrig inlett en säsong sämre under Premier League-historien.

Några positiva tecken:

• Som sagt: United är överlägset både spelmässigt och chansmässigt, gång på gång på gång på gång. Det får man hålla i åtanke. Det vore bra mycket jobbigare om United fick slita till sig poängen i de här senaste fyra kamperna.

• Paul Pogba är ingenting annat än en fröjd att skåda när han sprider crossbollar, vänder spelet och driver med bollen. Bästa mittfältaren United haft sen Scholes. Vilket kanske inte säger så mycket när vi haft Cleverley och Anderson, med flera. Men ni vet vad jag menar. Passningen till Zlatans kvitteringsmål var ur den allra högsta skola som finns.
• Presspelet imponerade än en gång. West Ham hade inte många lugna stunder.

Inget vidare:

• Varför bänka BÅDE Henrikh och Rooney i dag? Båda var faktiskt bra senast och det resulterade i bänken. I stället fick både Lingard och Rashford alltför lång tid på planen innan José/Rui kom på andra tankar. Märkligt med tanke på 4-0-segern senast att hålla på att experimentera. Bättre att göra det i cupen till veckan i stället, kan man tycka.

• Zlatan gjorde visserligen ett charmant mål, men han missar fortfarande alldeles för många chanser.

Hemska tid:

• Hur United kan «stoltsera» med 1-1, 0-0, 1-1 och 1-1 på de senaste fyra hemmamatcherna i ligan är ingenting annat än en gåta. Men, som jag skrev i början, det är ju ett mönster. Det är inga tillfälligheter längre. En eller två matcher, okej, tre – jag kan köpa det – men inte fyra …
• Det är första gången på TJUGOSEX ÅR som United misslyckas med att vinna fyra hemmamatcher i rad i ligan. Det här är också Uniteds SÄMSTA start på Premier League-historien efter 13 matcher. Brrr. Det blir alltså bara sämre och sämre oavsett vem som leder laget.

• Efter att United formligen stormat fram under andra delen av första halvlek kom ytterligare en medioker andra halvlek. Märkligt. Det är som att luften går ur laget när man inte leder med ett eller par mål efter 45 minuter. Efter paus lyckades man inte alls skapa tillnärmelsevis lika stort tryck som före. Det dröjde i princip till Henrikhs stolpträff innan det hettade till. Dessutom hade West Ham två gigantiska lägen att göra sitt andra mål.

Innan jag stänger kistlocket i kväll:

• Han var plan B under Moyes, han var plan B under Louis van Gaal och han är fortfarande plan B under Mourinho. Jag längtar till den dag då Marouane Fellaini är plan D.
• Juan Mata var kapten. Jag gillar det. Man kan ju inte ogilla det.
• Jag gillar också att Mourinho sparkade till den där jävla vattenflaskan så den bara for åt fanders. Känslor går alltid före att skriva i en pärm. Oavsett vad det gäller och oavsett om det var supertöntigt av Moss att skicka ut honom på grund av det.

• Darren Randolph följde i Tom Heatons fotspår och gjorde en Brad Friedel-match (eller kanske inte riktigt, men bra nära). Målvakter tenderar att vara asbra när United går tungt. Alltid. Frågan är om det är United som gör dem bra i de lägena, eller om de bara har the game of their lives av en slump. Räddningen på Mkhitaryans avslut … wow.