«Det är Casemiros värld och vi bara lever i den»

Redaksjonen

Publisert onsdag 04. januar 2023 - 17:43 Sist oppdatert onsdag 04. januar 2023 - 17:43

Av: Mats Svensson

Snart halvvägs in på säsongen och Manchester United närmar sig inte bara topp fyra längre.

Vi närmar oss topp två.

Om ett par veckor har vi mött både Arsenal och City en andra gång, men inte kan väl… ? Eller?

Hur som helst var 3-0 mot Bournemouth helt i linje med det nya, pålitliga, Ten Hag-styrda United.

Casemiro. Jag kan bara inte få nog av brassen. Han lyckas på något sätt göra en av de mer osexiga positionerna på planen glödande het. Och när han även har i sig att smeka in en volley… Och Scott McTominay kan inte ha fattat någonting när han såg den där vänsterhalvvolleypassningen på ett tillslag från sin konkurrent på mitten i slutet av matchen. Det är Casemiros värld och vi bara lever i den, helt enkelt.
Vår nye manager har inte fått tillräckligt med hyllningar i dessa spalter, men nu får han det: Egentligen för första gången sedan Den Gamle lämnade oss (för snart tio år sedan?!) känns det som att en manager får ordning på större delen av kedjan. Inte bara några resultat här och där på planen, utan även utanför den. Det var inte länge sen man näst intill ogillade det här laget och det är nederländarens förtjänst att vi förälskar oss i det igen.
Målen! Först en magnifik kombination mellan de enda två icke-Solskjaerspelarna, sen en strålande löpning av Luke Shaw och avslutningsvis skolboksexempel 1 på hur man kan på tre tillslag från tre spelare leka in bollen i öppet mål.

I sommar har Luke Shaw varit i klubben i nio år, men frågan är om han varit bättre? Visst, perioden innan det hemska benbrottet i Eindhoven lovade gott, men nu ser vi en mognare Shaw med en betydligt högre lägstanivå. Tillbaka på sin ordinarie vänsterbacksplats var han än en gång en av lagets främsta även mot Bournemouth.

Okej, det var inga spektakulära ingripanden, men David de Gea håller nollan av en anledning. Endast två insläppta på sju senaste i ligan på OT är som en throwback till van der Sar-åren. Spanjoren är numera en institution i klubben och mot Bournemouth sattes han på lagom med prov efter paus. Vi vet att han är i form när han kör sina patenterade “rädda-med-höger-handsken-fastän-bollen-går-till-vänster”-räddningar.
Tålamodet. Första halvlek var en allt annat än hejdundrande fotbollsshow, men United passade och passade och allt eftersom tiden led så skapade man också de chanser som behövdes.
Livet post-Ronaldo ser hittills ganska ljust ut: 4 raka vinster, 9 gjorde mål och 0 insläppta. Everton hemma på fredag ser åtminstone på papperet ut att kunna förlänga både segersvitem och nollorna.

Centrallinjen offensivt. Nu haltade Donny av strax innan paus, men vare sig han eller Martial kändes som ett särskilt starkt hot ens mot ett av ligans ihåligaste bortalag. Och vad har hänt med Martials huvudspel? Har han verkligen alltid varit så blek i det avseendet?
Även centrala försvaret. Trots nollan var/är det svårt att som tittare känna samma trygghet när Maguire-Lindelöf ska vara sista utposter, jämfört med Varane-Martinez. Jag gissar att vi får den senare duon i cupen härnäst.

Antony har verkligen fått en stop-start-säsong i klubben. Han har redan missat fler ligamatcher än han har spelat och nu var han skadad igen. Lite oroväckande, inte minst med tanke på att en annan offensiv ytter i Sancho fortfarande är mystiskt frånvarande.
Lisandro hyllades som en världsmästare bör hyllas av sin hemmapublik och det känns otroligt tryggt att ha argentinaren tillbaka när det vankas matcher mot city och Arsenal.
Exakt hur långt ten Hag kommit efter 3-6 på Etihad lär vi bli varse nästa helg. Och för första gången på hur länge som helst ser jag fram emot ett Manchesterderby.