Det vore lögn att påstå att Liverpoolvinsten gav fog för självförtroende inför Southampton. Den smash-and-grab-vinsten kom efter den sjuttioelfte slätstrukna Unitedinsatsen de senaste säsongerna.
Men jag hade i alla fall hoppats på mer än detta. I stället var det mediokra United tillbaka i full mundering.
Och jag kan för mitt liv inte se det här laget ens halta sig till en topp 4-placering om Louis van Gaal tillåts styra vidare. Jag hoppas givetvis att jag är helt ute och seglar, men de små stegen framåt följs ständigt av två älgkliv bakåt.
Det är som ett leta efter millimeterstora nålar i en höstack att hitta några som helst positiva punkter här. Vi får se om jag lyckas.
Annonse
Five stars:
Om det var tvärtomfotboll – att det skulle vara så lite spelskicklighet och underhållning – vi var inställda på så skulle det ha landat på en given femma. Men det var det inte, va?
Medelklass:
Ander Herrera var kanske inte effektiv, men som vanligt var han den som satte upp tempot, både i passningarna och pressen. Hjärtat i laget.
Smalling-Blind hade i alla fall skaplig koll på Mané och kompani i defensiven.
Jag tycker fortsatt mycket om Cameron Borthwick-Jackson. Dock inte lika mycket som jag saknar Luke Shaw.
Rivningsobjekt:
Målskyttet i förstahalvlekarna på Old Trafford fortsätter vara en häpnadsväckande sorglig syn. Det är fortfarande bara Memphis Depay som lyckats med konststycket att hitta nätet första 45 i ligan där (mot Sunderland). Elva raka utan nätkänning nu.
Skadorna. Tredje högerbacken väck när Darmian tvingades av och nu kan väl inte ens United undgå att handla innan januari blivit februari. Eller?
För ett år sedan, i motsvarande match, hade United inte ett enda avslut på mål. I dag sköt Daley Blind mitt på Forster i 13:e minuten. Och det var allt. Det är alltså totalt ett skott på tre timmars spel, hemma mot Southampton. Horribelt.
United snittar 0,9 mål per match på hemmaplan. På HEMMAPLAN!! Anfallsspelet var i dag så hårresande omständligt och uselt att jag inte ens kunde räkna till en enda riktig bra chans. Inte en. Okej, kanske Januzajs avslut i slutminuten. Men, nej.
Spelet! United borde, borde, ha fått sig en skjuts självförtroende efter Rooneys mål på Anfield. Men i stället spelade man som om man käkat valium hela veckan. Trögt, långsamt, fantasilöst, i sidled … ja, som det United vi tvingats lära känna de senaste åren. Enda perioden av lite framåtanda och sisu var första tio-femton efter paus när Mata ersatt Fellaini.
Jag tröttnade som bekant på Louis van Gaal redan i slutet av förra året. Men en hyfsad första halvlek mot Chelsea verkade ändra inställningen hos många. Smash-and-grabben på Anfield gav honom ytterligare pluspoäng – trots insatsen – men nu måste han hänga på en magnifikt skör tråd igen. Det är fem poäng upp till fjärdeplatsen nu. Och risken att det ökar känns större än chansen att det minskar.
Innan jag går på gravölen igen:
Adnan Januzaj var tillbaka i matchtruppen igen men spenderade 85 minuter av eftermiddagen på bänken. Memphis och Pereira fick hänga där hela matchen. Januzaj fick till slut komma in – och orsaka frispark som gav Saints läget som gav 0-1. Symptomatiskt för hela skiten.
Schneiderlin var ovanligt ineffektiv.
Jag blev i alla fall förvånad över att Lingard fick starta igen efter hans insatser på sistone. Han stärkte inte sina aktier efter ännu en, tja, tom insats.
Derby borta på fredag i cupen kan bli nåt att bita i. Bara att bryta ihop – igen – och börja ladda tills dess. Kan vi få lite magi där?
