Fart, fläkt – och förtvivlan

Man kan välja många synvinklar här. För det var för, som det heter, den neutrale åskådaren en mycket underhållande match med snygga mål, oväntade vändningar och öppet spel. Och det är trots allt roligare att se 3-3 än 0-0!

Samtidigt kan man konstatera att Manchester United tappade en tvåmålsledning mot ett bottenlag och nu är på sjätte plats i tabellen efter ytterligare en missad möjlighet att försöka hänga med ens i topp 4.

Det var helt enkelt både underhållande och ledsamt på en och samma gång. Och Louis van Gaals framtid är fortfarande lika ifrågasatt som tidigare. Hur man än vrider och vänder på detta är det inte bra nog.  

Härligt!

• Uniteds mål! 2-0-fullträffen var en gammal klassisk omställning där samarbetet Lingard-Rooney var alldeles strålande. Kaptenens passning var lysande – liksom Lingards avslutning. 3-2-skottet var också oerhört elegant av den gamle strikern.
• För den neutrale – och i viss mån även för Unitedsupportern – var det underhållning.

Spelare som imponerade:

• Wayne Rooney så klart. 2+1 är vi inte bortskämda med från kaptenen. Det här var andra gången på drygt tre år som han bidrog med det i ligan – och senaste gången var också mot Newcastle. Kom flera gånger i djupled, främst i första halvlek.
• Anthony Martial. Glider förbi motståndare oftare än han glider ur matcherna, tack och lov. Utmanade Dummett gång på gång på gång. Fint förspel innan Lingard skulle ha satt 3-1 också.
• Memphis inhopp var lovande än en gång. Jag trodde efter Sheffield i helgen att han skulle få chansen från start, men om han kan komma in och påverka mer på det här sättet kanske det är bättre. Innan 3-2 var det hans initiativ som förvirrade Newcastleförsvaret. Däremot var han mer tveksam i samband med upprinnelsen till kvitteringen. Defensiven är inte hans kopp te.
• Stundtals Herrera. Flera fina, snabba passningar rakt fram i banan. Han vill någonting med bollen varje gång han får den. Han må inte vara Europas eller Englands bäste som #10, men han har idéer.
• David De Gea. Utsågs häromdagen till världens näst bäste målvakt, vilket förstås är en större skymf än att Yaya inte utsågs till Afrikas bäste spelare.

För dåligt:

• Lingards miss. Martial – så klart – drog iväg på en egen räd, serverade Herrera som snyggt gav Lingard drömläge att dunka in 3-1. Men som så ofta valde Jesse att skjuta högt – och när han skjuter högt gör han nästan aldrig mål. Chockerande dåligt.
• Fellainis miss. Den var om möjligt än mer spektakulär. Han hade kanske 15 ställen att välja att sätta nicken på och valde målvakten. Fellaini hade några rensningar i eget straffområde, en fin passning till Rooney – men var i övrigt exakt lika dålig som han alltid är när han startar. Ur position, långsam i löpningar och passningar, och drar på sig frisparkar till höger och vänster. Fascinerande att han fick 90 minuter. Dock skickligt att hålla sig mer på mattan i närkamperna efter paus.
• Försvarsspelet. Ingen struktur, ingen ledartyp. Det var ett möte mellan två lag som inte vare sig var eller är i toppslag. Hemmalaget hade gått mållöst från sina fyra senaste matcher, men lyckades ändå dunka in tre bollar – och hade bud på flera.
• Chris Smalling hade sin överlägset sämsta match för säsongen. Yrade á la Phil Jones och var väck i många avgörande skeden. Toppade kvällen med att styra in kvitteringen efter att ha varit väck vid Newcastles första mål och orsakat straffen som gav 2-2 (där han visserligen lika gärna kunde ha fått frispark).
• Andra halvlek. Det är som att det händer någonting i paus i princip varje gång United spelar. I kväll hängde poängen på en skör tråd, mot ett Newcastle som vunnit två hemmamatcher i ligan under säsongen. Efter 2-2-målet var det nära total kollaps. Jag fattar bara inte.

Louis van Gaal:

• Han kan för sitt liv inte lyckas kombinera försvarsspel med anfallsspel. Blir det många mål framåt blir det lika många eller fler bakåt. Och tvärtom. Det verkar som förgjort. I kväll försökte han till och med vara engagerad och visa känslor, men det hjälpte bara till en enda poäng mot ett bottenlag. Apropå känslor var det intressant att se kontrasten mellan LvG och Giggs efter Rooneys ledningsmål. Giggs såg mer ut som om han hade fått ett dödsbesked.
• Att byta ut Herrera och behålla Fellaini är så sjukt, så sjukt, så sjukt.
• Ogillar skarpt att han fortsätter prata om «unlucky» efter matchen. Som grädde på moset lägger han till «we are always attacking» vilket, om han menar det han säger, visar exakt hur ineffektiv hans taktik är.
• Jag trodde att han var en dead man walking i mellandagarna, men han klarade sig. Förlust på Anfield och det är om möjligt ännu svårare att se honom med en framtid på Old Trafford.

Deprimerande statistik:

• 6 vinster på de 20 matcher United spelat de tre senaste månaderna.
• 2 vinster på de senaste 11.
• 1 bortaseger på de 8 senaste matcherna.

Epilog:

• Det var inte första gången en försvarare kvitterade en Unitedledning på St James’ Park. 2007 var det kanadensaren David Edgar som tryckte in 2-2 i slutet av matchen på ett långskott. Det var första tanken som slog mig när Dummett pressade in 3-3.
• Hur många ur dagens elva skulle platsa i, säg, 2009 års Unitedelva? De Gea skulle konkurrera med Van Der Sar så klart, men i övrigt? Ingen?
• Hyllningarna till gamle hemmakeepern Pavel Srnicek innan avspark var fina. Han hade säkert varit både stolt och besviken om han lirat den här matchen.
• Straffen var solklar. Inte tu tal om det.
• Liverpool på söndag härnäst. Med lite otur kan Scousers vara om oss när vi skriver söndag kväll.