Det var United när United är United

Titt som tätt tänker jag på alla människor ute i världen som är ganska ointresserade av sport i allmänhet och kanske fotboll i synnerhet. Jag vill inte ynka dem eller tycka synd om dem, men jag hoppas i alla fall att de hittar andra sätt att tillgodogöra sig den eufori som ett vinnande mål i slutminuten ger oss fotbollsfans. Få saker jag upplevt i mitt jordeliv toppar det – och där och då är hela resan dit fullständigt bortraderad från medvetandet.

Med lite distans – betoning på lite – kan jag konstatera att det här var en imponerande trepoängare. Inte sett till spelet, som föll tillbaka rejält efter Herreras skada, men snarare till den akuta slutforcering som United trots allt mäktade med.

Det, kära vänner, är United när United är United. Och när United är United är kärleken helt oreserverad.

 Magiskt:

• Som sagt: Efter 1-1-målet gav sig ett vingklippt United sig fan på att inte lämna London med bara en pinne i bagaget, en utskällning i omklädningsrummet och flera sågningar i sociala medier och press. Två Smallingklackar senare var 1 poäng förvandlade till 3 och både helgen och humöret räddade.
• David De Gea är inte bara Uniteds bäste målvakt. Han är hela ligans, hela Spaniens och hela Europas och hela världens och – så vitt jag vet – hela universums. Räddningen han gör på Smallings hemåtnick är så makalös att hela de brittiska öarna skulle svämma över om man fyllde Nordsjön med fansens svett. Sällan har en liten faxmaskin betytt så mycket för så många.

 Enastående:

• 1-0-målet var ett av de snyggare mål United gjort på länge. Inlägg och avslut var som att sväva tillbaka till Becks-RvN-åren. Dessutom var det ett – i alla fall i mina ögon – ett typexempel på Herreras mönsterbrytande. I stället för att börja om med ett snett-bakåt-pass smekte han in den på Memphis vänstervolleyfot. Watford blev väl aningen förvånade av det beslutet (liksom Van Gaal som kastade en förbannelse över spanjoren strax därpå).

 Manchester United-klass:

 Några mindre och större droppar smolk i glädjebägaren Van Gaal höjer i detta nu:

• Då Herreras baksida fick nog dog mycket av Uniteds frejdiga anfallsspel. Egentligen är det ju inte märkligt med tanke på vem som är manager, men jag kan inte föreställa mig att många andra toppmanagers skulle köra in Rojo och gå över till 5-3-2. Det blev inte riktigt bra heller. Framförallt var andra halvlek till stora delar en pina i tappade bollar och missade lägen att ställa om och utnyttja Watfords givmilda defensiv som kryllade av bisarra beslut.
• Chansbrännarna. Jesse Lingard – i övrigt pigg och företagsam utan att hitta riktigt den sista lilla extra – var den stora målsumparen i dag med två jättelägen att avgöra. Lobbläget strax innan kvitteringen borde han sätta 8 dagar av 7. Pustade ut big time efter Schweini-Troys 1-2.
• Marcos Rojo är bra på mycket, väldigt ofta. Han är också den förste man skulle gissa på om man fick situationen beskriven för sig utan att veta vem som drog på sig straffen. Bort med det, tack, Marcos.
• Ashley Young må ha valts som en kandidat till Matchens lirare av Denis Irwin och Bojan Djordjic (!) i klubbens egna sociala kanaler, men då får man inte göra som han gjorde i första halvlek. Darmian kan inte fatta någonting när en vänsterytter tar hans plats.

 Avslutningsvis:

• Carrick, Fellaini, Rooney, Martial, Valencia och Shaw saknades från start och när matchen var över saknades även Herrera och Jones. PSV gnuggar händerna – förgäves dock.
• Bänken i dag var nog den mest PL-orutinerade United haft under hela Premier League-eran i någon match av betydelse. Kan inte tänka mig annat.
• Har någon av er någon gång sett en spelare kasta ett stenhårt inkast i fejset på en motståndare förut? Jag kan inte påminna mig någonting liknande som det Daley Blind råkade ut för i dag. Men bestraffningsbart? Knappast. Lite som att skjuta en motspelare i magen i tennis, typ. Osporsligt som fan, men ibland blir man väl förbannad.