Från eufori till bedrövelse

Inte busenkelt att veta hur man ska sammanfatta det där … spektaklet. Resan från euforins varma värld till nederlagets bistra tillvaro tar inte lång tid i fotboll. Jag hade en känsla av att det skulle komma en reaktion efter förra helgens överkörning och all extra upprymdhet efter flera debuter, men jag hade inte riktigt väntat mig just detta. Och det är så det är med Manchester United av i dag. Man vet aldrig vad man får. Det nya Manchester United är mycket, men det är inte tråkigt.

Jag twittrade innan matchen att jag ”krävde” tre mål från Uniteds sida men att jag inte hade några krav på defensiven. «Kravet» infriades, men jag kanske skulle passat på att ställa några på försvaret också. Leicester hade fem avslutningar på mål – alla satt i nät. Det kommer den klubben med stor sannolikhet aldrig att få uppleva i Premier League igen.

I dag hade United tillräckligt mycket individuell briljans för att göra tre mål framåt, men saknade tillräcklig «lagkompetens» för att förhindra fem bakåt. Det kan bara bli bättre när laget är samspelt.

Hoppas jag.

Best in show:

• Angel di Maria – igen. Det tål att upprepas: Ángelito är den bäste spelare United köpt under 2000-talet, utan tvekan. Det är han som är nyckeln till i princip alla farligheter United skapar nuförtiden. Hans mål i dag var oerhört – fotboll på den allra yppersta eliten där ytterst få spelare platsar. Hade behövts sista kvarten också, men han såg sliten ut så jag kan förstå varför LvG plockade av honom.

Vackert så!

Leicesters första två mål:

• Assisterande domare brukar ha en förkärlek för att vinka så fort en del av bollen är över linjen. Den här figuren valde att inte ens vinka när hela bollen var över. Snyggt avslut dock.
• Den första straffen var faktiskt en av de märkligare jag sett. Ashley Youngs – och många andra filmares – specialitet brukar vara att med sitt eget ben söka motståndarens i straffområdet för att sedan falla. Vardy körde ett för mig nytt trick genom att tackla/kasta in kroppen bakåt mot Rafael för att sedan ramla. Och få en av de billigare straffarna United fått emot sig ever.

Lover allt annat än gott:

• Det genomklappade försvarsspelet (surprise!). Det underlättar inte att Evans/Smalling/Jones fortfarande gör allt för att missa så många matcher som möjligt, men den här genomklappningen var något alldeles extra. Precis som individuell briljans skapade målen går det att peka på individuella misstag bakåt vid insläppta. Men samtidigt måste ett lag av Uniteds dignitet kunna stänga matchen, spela av den, när man leder med 3-1 och det återstår mindre än en halvtimme. Okej, 2-3 går inte att göra så mycket åt eftersom Clattenburg hann med två stora misstag på några sekunder, men det är fortfarande ett United i ledningen efter straffen. Att släppa in fyra mål – på det sättet! – är inte okej oavsett i vilket läge av filosofiutveckling United är. Det är skandalöst dåligt, faktiskt.
• Förra säsongen stoltserade United med 2-1-2, 7-6 och 7 poäng efter fem matcher. Då låg vi åtta och var allt annat än nöjda med ligastarten, trots att vi då mött Chelsea, Liverpool och City. Vi är två poäng sämre i höst och har fortfarande inte mött ett förväntat topp 6-lag. Vi sitter och hoppas på förbättringar och «det kommer att bli bättre»-uttalanden, men det gjorde vi i fjol också, va? Skillnaden är att det den här gången finns aningen mer spetskompetens som borde lyfta laget. Eller hur?

Innermittfältet:

• Mot QPR fick Blind domdera och styra spelet helt och var tillsammans med Herrera helt dominanta. I dag fick de inte samma tid på sig och då blev det ett i många lägen – framför allt efter paus – lättpasserat centralt fält.

Som väntat:

• Samspelet knackar. Spelarna har fortfarande problem att hitta varandra, vilket vi kan förvänta oss. Symboliserades av när Rooney la ut en boll på kanten i tron att det var Ashley Young och så visade det sig vara Angel di Maria. Angel stod inte kvar där han nyss var utan hade satt full fart framåt i hopp om en djupledare från kaptenen.

Sist:

• Jag ser trots allt hellre 3-5 mot Leicester än alla dödgrävarmatcher vi förlorade förra säsongen. Det gör det inte lättare att förlora, men som i dag gav det oss ett oförglömligt mål.
• För första gången i Premier Leagues historia tappade United en tvåmålsledning till förlust. Sviterna fortsätter att brytas, precis som under Moyes ledning.
• Wayne Rooney flyttades ner till #10-rollen eftersom LvG inte varit nöjd med hans bidrag längst upp. Oklart om han är nöjdare med dagens prestation, men det gick inte att gnälla på hans slit. När Leicester kontrade in 4-3 efter Rojos-Matas fuck-up var kaptenen närmast Vardy vid avslutet. Och han körde lite Roy Keane-utbrott både mot medspelare och domare också.
• Senast United förlorade en ligamatch borta mot Leicester fanns Jesper Olsen i startelvan. Det var i november 1985.
• Evans-Blackett ger oss ytterligare två mittbackar på skade-/frånvarolistan. Det talar för Rojo i mitten mot West Ham och Shaw – som verkar iskall hos LvG – på vänsterbacken. Rojo-Smalling känns inte som ett särskilt stabilt mittbackspar, men alternativen är försvinnande få. Och så kommer de att förbli åtminstone till januari.

Fem poäng på fem matcher mot Swansea, Sunderland, Burnley, QPR och Leicester. Den hade inte ens den mest cyniske av oss supportrar kunnat pricka in. Nu väntar två hemmamatcher mot Big Sam och Everton innan det är dags för ytterligare 15 dagars uppehåll. Jag ritar inte ned mer än två poäng på förhand, allt för att ge mig chansen att bli positivt överraskad. Samtidigt räknar jag med att bli överraskad på något sätt. Det är trots allt United årgång 2014 vi snackar om.